Jag fattade ju att jag skulle komma till den här punkten nån gång, så länge jag fullföljde kurserna. Men det finns ändå inget som förbereder en på känslan av att ha lämnat in sin examensuppsats. Den symboliserar så mycket, en jävla massa ångest och slit och håravfall och magsår, och lycka och stolthet och vidgade vyer. Att jag har klarat av att producera en akademisk text som jag är stolt över betyder så mycket – dels betyder det att jag har levt med det här arbetet i sex månader, och dels att jag har lagt så mycket annat hårt arbete bakom mig. Jag är så jävla stolt över mig själv. Det är ingen skitsak att klara av en juristutbildning, speciellt inte när livet har pågått vid sidan av och försökt få en att tappa fokus.
Och nu är det snart klart. Nästa vecka är opponeringsvecka, sen ska jag tenta av två grejer, och sen är jag jurist. Självklart passerar mitt studentliv revy. Jag skrev ett inlägg här i bloggen efter att jag varit på uppropet, den allra första dagen. På uppropet satte sig en tjej bredvid mig som hade en väska från Svenskt Tenn, en sån där med tulpaner har jag för mig. ”Fin väska”, sa jag. ”Tack!”, svarade hon med en en sjungande finlandssvensk dialekt. Några veckor senare möttes våra blickar i spegeln på tjejtoan på Slakthuset och vi tjötade loss. Hon hette Sara och är idag en av mina närmaste vänner. Hon var toastmaster när jag gifte mig med Eric. Jag blir verkligen känslosam när jag tänker på allt den här sjuka utbildningen har gett mig. Förutom min älskade otroliga vän och idol Sara, har jag fått två andra pärlor i livets halsband, Hilda och Amanda. Vi hittade varandra för att vi alla kände oss lite utanför, tror jag. Att vara med dem var som att komma in från kylan, man kunde släppa ner axlarna. Rihanna hade nyligen släppt ”We found love” när vi fyra blev kära i varandra, så jävla starkt ju – we found love in a hopeless place. De flesta som känner sig utanför på juristprogrammet hittar till slut sina egna pärlor, för man ska vara säker på att man varken är ensam eller unik.
På uppropet, den där allra första dagen, hade jag min första lagbok med mig. Jag hade fått 2011 års upplaga av en annan underbar person som heter Katta, som fått nys om att jag skulle börja plugga juridik och kom förbi mitt jobb med en lagbok. Har alltid burit med mig den gesten. Den fina, tungt symboliska gesten. Hon kallade donationen för sitt ”bidrag till en bättre värld”. Min senaste lagbok, 2016 års upplaga, fick jag av en av Sveriges mest framstående arbetsrättsjurister när jag praktiserade på min drömarbetsplats i våras. Jag är en sån sucker för sån här symbolik.
En annan grej som fått mig att höja på ögonbrynen var när jag tittade på mitt armbandsur häromdagen. Jag köpte klockan på Ur & Penn under den första terminen på Juridicum, tänkte att jag måste kunna hålla koll på tiden under tentorna eftersom att man inte får ha mobilen med sig… (åh fina lilla tönthjärna). Den har funkat felfritt under alla dessa år. Men dagarna innan uppsatsen lämnades in tog batterierna slut.
Jag är redo för att byta batterier och jag är redo för verkligheten! Tror jag!
PS. En anekdot för att lätta upp stämningen i detta storvulna inlägg: min 11-åriga lillebror trodde fram till nyligen att Rihanna sjöng ”we found love in outer space”.